We’re all lost, in strange lands…
jag trevar mig framåt, sakta men säkert.
Nu befinner jag mig i väglöst land, det är inte längre en stig jag följer, snarare förs jag fram genom de förunderliga tecken som livet visar mig. En sällsamt skimrande blomma, en faschinerande konstellation av stenar, skogsfågelns friska lockrop, horisontens ljusning i sommarnatten.
höga toppar, vida vyer
stilla speglande vatten
molnstad i fjärran, himmelsblå rymd inuti, like the void and cloudless sky
Är jag den första, den enda?
Kanske möter jag en dag en vandrare som liksom jag lockats av landskapets namnlösa frihet.
Sedd endast av trädens ögon sjunger jag mina sånger. Kanske koltrasten hör, försöker härma tongångarna, som jag en gång gjorde. Jag vill bara smälta samman och förenas med allt som är, det gröna, sköna, spröna, förvandlas till en fraktal i gränslös förening med allt varande.
Bli gudomlig essens.
En ny sida har öppnat sig i livets bok. Dess blankhet skrämmer mig, lockar mig med sin löftesrikedom, fastän lovar inget, like the void and cloudless sky, an ego free state…
Jag frågar , önskar, känner : nu är tiden inne.
Jag kan intet ge dig utom det ordlösa rike som redan är ditt.
Dags att gå ut i den doftande ljusa kvällen för att plocka grönisar till en smoothie.
